MEGADETH är ett lite lustigt band. Dom bara finns där, de (eller han...ni vet vem jag menar) skulle aldrig ge ut i excesser med Lou Reed, de har ändrat stil lite fram och tillbaka genom åren men egentligen haft kärnan i samma sound hela tiden. I det här fallet tycker jag det är bra, det är en trygghet med ett nytt MEGADETH-album, precis lite som att vara tillsammans med samma kvinna hela livet. Jag kommer aldrig skilja mig från min fru, och jag kommer aldrig skilja mig från MEGADETH heller. Lite sossetråkigt, men sådan är jag. Lådvin på fredag.

Nya skivan fortsätter på den inslagna vägen, en återgång till "Youthanasia"-soundet, med det glädjande inslaget att den andre Dave är tillbaka. Inte så att det verkligen hörs, hans basspel har aldrig direkt varit personligt, men jag antar och hoppas att det ger lite mer bandkänsla i stort. Trettonde skivan, den heter typ "tretton", tretton låtar, tretton är oturstalet, 1an och 3an i skivtiteln, etc. Man behöver inte vara lektor för att förstå grejen. Aningen övertydligt, kanske.

Och, som sagt, det låter precis som vanligt. Jag kommer inte dela upp mitt liv i "före" och "efter" den här skivan, men jag kommer lyssna på den ibland. Jag gillar MEGADETH som allra mest när de är på två humör: Antingen när de tar fram den där riktiga dystopiska allt-kommer-gå-åt-helvete-känslan, som de var så bra på under "Peace Sells"-eran. Eller när de tar fram den lite fyndiga popkänslan, som de gjorde just under "Youthanasia". Och det är framförallt den andra känslan de försöker få fram här...problemet är att den infinner sig alldeles för få gånger. Singeln "Public Enemy No. 1" är riktigt bra och hade haft en framträdande plats på både "Rust In Piece", "Countdown To Extinction" eller "Youthanasia". Hade hela skivan bestått av sådana låtar hade den varit fantastiskt bra. Den första känslan jag beskrev, den lite punkiga undergångskänslan, är puts väck. Den kommer nog aldrig tillbaka.

Med det sagt: Helt ok. Standardproduktion. Dave sjunger lite sämre. Eller sämre... äldre, kanske är rätt ord. Och jag hoppas verkligen att han är på bättre humör nu än på Ullevi i somras.