Man behöver verkligen inte komma från Norrland eller Västerbotten för att vara flegmatisk eller ens eftertänksam, men det kanske hjälper. Kvartetten, Johan Norström (sång), Stefan Vidmark (gitarr), Olov Häggmark (bas) och Tommy Nilsson (trummor), hemmahörande i Skellefteå och Umeå, tummade på sin debut i tre år innan den i slutet av 2011 kom offentligheten till del. Med tanke på att bandet bildades 2000 har processen och resan fram till releaspartyt varit tämligen lång – men för den saken skull långt ifrån klandervärd. Efter ett par genomlyssningar (av ”The Seed Left Behind”) kan man konstatera att hälften hade varit nog – halverad nedlagd tid fram till debuten och halverad låtlista hade räckt. Grovt räknat är nämligen ungefär varannan låt riktigt bra medan återstående hälft enbart mer eller mindre bra. Den genomgående tonvikten ligger till övervägande del på en göteborgskt melodiös death metal med influenser från progressiva element. Det skiftas mellan träffsäker shred och tung-gung till finstämt nästintill neo-klassiska rytmfigurer. Inledande ”The Soil Turns Red” är ett lika starkt som missvisande spår med sin dynamik och variation, inte minst i sånginsatsen där Johan visar på en imponerande spännvidd i sin röst.

När låt nummer två, ”DeReign”, introducerar det klassiska göteborgssoundet med tvåtakt och AT THE GATES-imitationer ger ”The Seed Left Behind” med ens ett mer slätstruket och efterhärmligt intryck. De tendenser till uppfinningsrikedom som kunde skönjas på ”The Soil…” har lämnat scenen till förmån för pastisch-deathrash. Även om titelspåret fintar med ännu inledande göteborgskomp vrider TERRORTORY om styrspaken till att även plocka upp vibbar från black metal i en tempofylld framfart och halvvägs gå in i depå med ett lugnt och melodiöst lättviktigt parti. TERRORTORY försöker verkligen göra något eget av sina favoritingredienser som de samlat i en handgjord tombola. Den tillsats av elektronisk musik och tonsköna partier i låtarna ger dessvärre mestadels intrycket av ett illa hopfogat, fragmentariskt kollage. När hälften av låtarna löper på utan någon, eller åtminstone väldigt liten, enhetlig struktur blir det osvikligen både flyktigt och yvigt i formen. Att Skellefteå/Umeå-sönerna trakterar respektive instrument med beröm godkänt och dessutom är något solitt med egen identitet på spåret råder det ingen tvekan om. Det krävdes tre år för att komma fram till detta, där hälften av materialet känns helgjutet; låt det då ta sex år och sålla bort de övertydliga referenserna, de mest avvikande inslagen och renodla ett eget sound till nästa gång. Potentialen finns där om än bortslösad i ett hav av ambitioner och pretentioner. Den som håller ett öga på TERRORTORY lär få se att fröet lär gro till något stabilt och i sinom tid även bära många goda frukter i framtiden. Sanna mina ord!