Skivan öppnar med ett ganska jazzigt nummer, typ "vi ska minsann visa vilka duktiga musiker vi är". Visst kan de spela, men det blir bara pretentiös pannkaka av det hela.

Neal Morse har gett ut ett femtontal skivor med sina tidigare band SPOCK'S BEARD och TRANSATLANTIC. För ett par år sedan fann Neal Gud och på den vägen är det.

Musiken låter som ett kristet QUEEN blandat med DREAM THEATER och MR BIG. Förklaringen till soundet finns på baksidan av omslaget: Neal har tagit hjälp av DREAM THEATERs trummis Mike Portnoy och numera nedlagda MR BIGs gitarrist Paul Gilbert. Neal Morse själv låter en hel del som den kompetente sångaren Eric Martin (MR BIG) - ett recept som skulle kunnat funka. Men de religiösa texterna som hyllar Jesus och den smörpoppiga musiken gör att jag inte orkar lyssna på skivan mer än två gånger.

Sån här musik kanske funkar i USA, men jag är tveksam till om de svenska köparna faller för den. Visst finns det bra passager och riff, som till exempel det tredje spåret "The Conflict" som osar härlig 70-talsrock, men återigen... texterna och de smöriga balladerna. Meh, inget för mig.