Det går inte att låta bli att känna när man lyssnar på åttamannabandet CULT OF LUNA. Det är skrämmande, vemodigt, ångestladdat och upplyftande på en och samma gång. Mörkt och oförutsägbart – och grymt vackert.

Umeåbandet lever ut sin norrländska karghet på sin fjärde skiva ”Somewhere along the Highway”. Det är en ypperlig skiva liksom samtliga av deras tidigare alster. Texterna är mörk poesi som gör att man känner sig ensammast i hela världen. Men ibland luckras den dova stämningen upp med ett atmosfäriskt plinkande som låter som FIRESIDE i deras ljusa stunder. Sen vänder det neråt och man dras ner i underjorden med ett explosivt avgrundsvrål. Helt enkelt en känslomässig berg- och dalbana som man har väldigt svårt att kliva av.

Sångaren Klas Rydberg använder sin röst på flera sätt. Ibland låter han som Freddie Wadling, ibland som Nick Holmes i PARADISE LOST och ibland bara som sig själv.

Även om låtarna på något sätt har grunden i hardcore så finns det utsvängningar i countryns, folkrockens och doomens värld.

Sju låtar bjuder bandet på. Var och en av låtarna är uppdelade i ett tiotal strofer. Sången får ofta stå tillbaka för det instrumentala.

Det är inte lättsmält musik som det går att tralla med i i första taget, men efter några lyssningar är man fast. Ordentligt fast. Gå och köp!