Metal Heaven, Sound Pollution, 2009
Soundet på David Reece (som numera återfinns i Göteborgska GYPSY ROSE) första sologiv påminner väldigt mycket om Eat the heat, ACCEPT-plattan han medverkade på och får en att undra om han faktiskt hade mer inflytande över den inspelningen än vad som är känt. Trots det är sången inte alls åt det hållet utan han låter här betydligt mera som David Coverdale. Större delen av låtarna har dessutom övertydliga WHITESNAKE-influenser. Trummorna låter som en gammal trummaskin jag hade på 80talet och då menar jag inte coolt minimal synth-igt utan vi snackar sämsta sortens Billy Idol-ljud. Fast ännu sämre, hur det nu kan vara möjligt.
Det finns en del gubbgrooviga riff som är justa men i slutändan spricker det ändå på låtarna. Han har ju röstresurserna så varför inte fixa lite bra melodier och refränger? Endast ”Flying close to the flame” når upp till den klass som aviseras i den (för recensenter) medföljande biografin och då hjälps det inte att David Reece omgett sig med ett gäng namnkunniga musiker från bland annat ACCEPT och HOLY MOSES.
Ful logga, meningslöst omslag och otroligt löjliga bilder framför väggar fulla av graffiti kompletterar musiken. Vem tror karln han är och vem tror han ska finna den imagen trovärdig eller det minsta lite fräck?
Med tanke på det magra låtmaterialet undrar man om det är låtar som inte ansågs hålla måttet för GYPSY ROSE. Men det var kanske inte för sina låtskrivartalanger som svenskarna rekryterade den forne ACCEPT-sångaren? Nu har jag förvisso aldrig hört bandet i fråga men hur många soloalbum av hårdrocksångare har släppts med många bra låtar. Tänk på det.
