| Roskilde Festival, Danmark, 30 juni–3 juli 2011 |
| Skriven av Simon Ellard |
| Skapad 2011-07-25 18:59 |
|
De tidigare två entréerna har blivit fem och alla får lika stor chans att komma in på området för att slå upp sina tält på just sina favoritområden. Och fan, vad fort det går när publiken väl börjar släppas in. Årets Roskildefestival har sålt samtliga 78 000 biljetter och drygt hälften av köparna anländer redan på lördagen för att delta i festivalens fyra dagar långa "warm-up". Bara en timme efter insläpp är alla campingytor mer eller mindre fyllda med kupoltält, partypaviljonger och otroligt festsugna människor. Festen varar med andra ord i fyra plus fyra dagar fyllda med tältliv, regn och/eller damm, en fantastisk mängd musik och galna upptåg samt en osannolik mängd Tuborg och andra rusdrycker. Detta är Roskilde 2011.
Basisten är snyggt iklädd en SUFFOCATION-tröja och sångaren och gitarristen har en röst som får marken att vibrera som vid en jordbävning. Vi snackar riktig old school death här och trots att de bara är en trio frambringar de en ljudvägg som lätt kunde väcka de döda. Stilmässigt ligger de närmast den amerikanska skolan men de varvar även med väl placerade och snygga doomiga partier, vid ett par tillfällen kommer jag att tänka på svenska TRIBULATION.
Tisdagen innebär att vi får tillökning hemifrån till vårt camp och uppmuntran av dessa farligt festsugna sällar gör att alkoholintaget ökar oroväckande mycket. Tre dygns öldrickande hade även gjort att vi lyckats samla ihop en säck med pantburkar vilken räcker för entrén till den 31 meter höga linbanan som festivalen tillsammans med huvudsponsorn Tuborg har byggt upp som årets "happening". Det visar sig att kön för att få åka den är ett riktigt tålamodstest och jag missar de norska punkarna HONNINGBARNA som enligt programmet verkat riktigt intressanta. Istället får jag till slut en riktig skön luftfärd som killar gott i kistan. Enbart åsynen av den tolv containrar höga halvpyramiden nere från marken ger flera av mina polare stora skälvan och med ursäkt att kön är för långsam hoppar de av. Fegisar! Även om 83 procent av besökarna på Roskilde är danskar kommer det även folk från världens alla hörn, bland dem två spanska vänner till mig. På kvällen går vi förbi Gringo Bar igen och på Pavilion spelar danska BATTLEKAT (vilket även är den stora gröna tiger som He-Man rider på, om man stavar med C istället för K). I mina öron låter de som ett rejvigt BJÖRK, jag kan inte bättre förklara det men det är inte riktigt i min smak.
Jag kan inte på rak arm komma på ett annat band som har en så hög lägstanivå som järnjungfrun ändå har. Dessutom sjunger Bruce bättre än någonsin, sist när de gästade Roskildefestivalen 2003 ursäktade han sig för att han var lätt förkyld och inte riktigt kunde sjunga ut. Trots alla spelningar de gör världen över verkar karln ha ett hästminne, för i ett mellansnack påpekar han mycket riktigt att sist de var här klättrade han högst upp på Orange-scenens halvbåge och moonade åt publiken, men att han "troligtvis skulle bli arresterad om han gjorde om det nu". Scenen är snyggt inbyggd med ramper och bryggor av vad jag tolkar det som ska likna insidan på ett rymdskepp. Dessutom byter de sin vana trogen back drop mellan flertalet av sina låtar och när skymningen långsamt börjar falla i "The Wicker Man" halvvägs in i konserten får jag lätt gåshud. När jag i trängseln av en slump springer på polaren som jag inte trodde skulle komma ner till Roskilde alls, och vi tillsammans skrålar loss i "Blood Brothers" är nog lyckan total. Det enda jag kan vara lite kritisk till är nog när "Eddie" kommer ut på scen under "Iron Maiden" i formen av rymdmonstret från senaste plattan, där blir det helt klart lite bondkomik över det hela. Men det gör inget för som helhet gör de återigen en så fantastiskt jävla bra spelning.
Efter den tunga sludge-bjudningen är det nästan befriande att ta del av den lättsamma och enkelt punkpopiga partyfest som tyskarna i BEATSTEAKS bjuder in till. Tydligen ska de vara otroligt stora i hemlandet och visst älskar tyskar allsång, om man nu får vara lite fördomsfull, men detta är lite för mjäkigt. I sina bästa stunder påminner de lite om landsmännen DIE TOTEN HOSEN, men är som sagt mycket mer poppiga. Och dessutom kan jag inte förstå sångarens val av huvudbonad där han glad i hågen valsar runt med en skitful solhatt på skallen, och som en direkt följd av detta liknar vår egen Stig-Helmer från Sällskapsresan filmerna. Jag får även känslan av att de inte riktigt är bekväma på den stora Arena-scenen då de har tryckt ihop sin backline och bara nyttjar knappt halva scenen.
De flesta av mina helt ogrundade tvivel blåser bort nästan direkt och när "March Of The Fire Ants" ljuder ut över den förvånansvärt stora publiken framför största scenen tittar jag åter igen storögt och med hakan mellan knäna över dessa musikaliska trollkarlar. Jag menar att bara få bevittna trummisen och tillika åttaarmade bläckfisken Brann Dailors konster bakom skinnen kan få vilken trumnörd som helst att börja gråta av lycka. En helt galen liten moshpit i publiken hjälper också det till att skapa just den där stämningen. Gitarristen och sångaren Brent Hinds byter även gitarrer som en annan byter kalsonger, från att i ena ögonblicket stå med en vanlig Gibson, till nästa då han står med någon tolvsträngad historia, för att i nästa låt "Sleeping Giant" ha en genomskinnlig flying V (ful som stryk, men ändå). Jag har sagt det förr men säger det igen, MASTODON är utan tvekan ett av de mest intressanta banden rockvärlden har att erbjuda just nu. När de fyra grottmänniskorna (framför allt Troy och Brent) fyrar av "The Wolf Is Loose" och lite senare hyllar en av sina stora inspirationskällor MELVINS genom att framföra deras "The Bit" kan ingen vettig människa säga emot. Kanske jag ändå får säga att bandet hade gjort sig bättre inne i Arena tältet, precis som när de sist besökte festivalen 2007, men trots sin relativt svårtillgängliga musik visar de verkligen att de gör skäl för sitt bandnamn, det vill säga mastodontisk musik.
Precis som om Jaz och hans KILLING JOKE retat upp vädergudarna kommer det på kvällen in ett djävulskt åskoväder med tillhörande ösregn. Tack och lov upphör det ganska snabbt men jag söker ändå skydd i Pavilion-tältet under tiden och inväntar UNDEROATH från staterna. Då det visar sig vara en, i mina ögon, pinsam "crab-core"-klona med DEAD BY APRIL-liknande skönsjungande pojkbandstämmor inklämt mellan growlet, lämnar jag ganska omgående tältet trots ostadigt väder. Jag klarar inte av det där musikaliskt androgyna som på senare år spridit sig likt digerdöden. Tack och hej då! Istället går jag och ställer mig framför THE STROKES, och tack och lov har det slutat regna. Det som först slår mig är att de, trots att det börjat mörkna och de spelar på stora Orange-scenen, har en helt värdelös ljusshow. Man ser knappt bandet och det är inte för att det skapas ett läckert bakgrundsljus som till exempel på GHOST utan här är det bara dåligt och amatörmässigt. Musikaliskt är det riktigt schysst rock´n´roll i grunden, men det blir alldeles för snällt och rent ut sagt mesigt i längden. Det saknas riv och klös och det faller helt enkelt platt till marken, tyvärr, för här finns det potential. Eller är det åter igen bara jag som inte fattar grejen, då det är toktjockt med folk framför scenen? Till sist blir det lite som om sångaren Julian Casablancas går på sin egen rockmyt då han måste lyfta på sina mörka solglasögon för att kunna läsa på setlistan. Ganska komiskt!
Den slutsålda festivalen genererade cirka 1,4 miljoner euro i festivalens kassa. Som i alla år har man valt att skänka överskottet till välgörande ändamål, dock vet jag inte i skrivande stund vart pengarna ska gå i år. Man valde i år även att erbjuda alla dem som hade biljetter till konkursdrabbade Arvikafestivalen att få lösa in dem mot Roskilde-armband istället. Hur många som nappade på det erbjudandet vet jag inte heller, men det borde rimligen ha varit ganska många av de cirka 5000 sålda biljetterna. Ungefär samtidigt som vi sätter oss i bilen för att åka hem på söndag eftermiddagen sker en tragisk olycka på campingen. Tydligen har en 35 årig kvinna från Tyskland klättrat över en avspärrning, ut på en avsats uppe i linbanetornet och sedan fallit ner och omkommit. Polisen rubricerar händelsen som en olycka och Roskildefestivalen och deras linbanetorn har inte brustit i sin säkerhet. Enligt vissa spekulationer rör det sig om ett överlagt självmord men det är i dagsläget oklart. Oavsett vilket är det en tråkig avslutning på en för övrigt fantastisk festival som erbjudit enormt mycket bra musik och unika upplevelser, och tack vare vilken jag kommer att kunna klara av den långa och kalla vintern i väntan till nästa år. See you next year! Roskildes officiella webbplats
|
För första gången på sex år håller stängslen in till Roskildefestivalens camping då den öppnar på lördagen.
Glada, laddade och förväntansfulla styr jag och mina vänner på söndagskvällen våra steg mot Pavilion och det danska underjordsfenomenet UNDERGANG. Som vanligt då man vill ta sig någonstans på Roskildes område är det en bra bit att gå och promenaden tar längre tid än vad jag räknat med. Detta gör att jag missar de första 20 minuterna och i efterhand förbannar jag mig själv över detta, för satan i gatan, vilken underbar domedags death metal dessa tre danskar levererar.
På måndagen anländer jag, nu i tid, till Gringo Bar och Pavilion för ännu ett danskt metalband som lystrar till namnet ESSENCE. Denna gång är det fyra metalkrigare som står på scen och med en snygg blandning av TESTAMENT och PANTERA-riff gör de sitt bästa för att thrasha sönder Paviliontältet. Och sanna mina ord om de inte är långt ifrån att lyckas, för med en överjävlig basist och ett sjujävla riv i sångarens stämband visar de att Danmark verkligen börjar sätta sitt avtryck på metal-kartan. Det skulle förvåna mig om jag inte inom ett par år får se denna konstellation på en större scen under själva huvudfestivalen. Jag menar när man som extranummer har den goda smaken att riva av SLAYERs "Raining Blood", och dessutom jävligt bra, vore allt annat bara konstigt, orättvist och fel.
Så blir det (äntligen) torsdag och den "riktiga" festivalen kan börja. Vad passar då inte bättre än att piska igång stämningen med norsk ursinnes black metal på Arena med 1349, bandet som döpts efter det år då digerdöden kom till Norden? Med eldsprutare inleder de sitt vansinnesmatter som ingen mindre än Frost från SATYRICON är ansvarig för bakom trummorna. Ganska snabbt får de igång en kaos-mosh i publiken där både armar och ben flyger omkring. Ackompanjerat av stroboskopljus blir manglet nästan hypnotiskt, och ibland tycker jag mig nästan höra något som skulle kunna likna SLAYER-riff. Däremot ställer jag mig lite frågande till att basisten Seidemann spelar i en munkkåpa när övriga bandet mer traditionellt står i nitar och liksminkning. Den utstyrseln passar mer in på ett doom-band som till exempel SUNNO))) eller varför inte GHOST? Jag måste även nämna ena gitarristens hårman som i sitt omfång inte är långt efter keyboardisten Josh Silver i TYPE O NEGATIVE. Mäktigt!
Nästa band ut att inta Pavilion är jänkarna i hc-kvintetten TERROR och med ett aggressivt circle pit-vänligt stomp visar de verkligen vart skåpet ska stå. Bitvis liknar det ett svettigt body pump-pass där energin aldrig verkar vilja ta slut. Att de lyssnat på SICK OF IT ALL är nog inget de hymlar om men de har mycket mer tunga chugga-chugga riff istället för fritt ös, och det blir lite för mycket halvtempo för att jag ska tycka det vara intressant hela vägen. Men visst skuttar bandet runt och visst gör de vad de ska, där det är mycket "brothers and sisters"-mellansnack samtidigt som det under låtarna är armbågarna rakt ut som gäller.
Kanske ett av världens modigaste band just nu, och i mina ögon ett av världens bästa, är IRON MAIDEN. När man på ett festivalgig av sexton låtar, extranummer inräknat, spelar fem från nya plattan "The Final Frontier" och sammanlagt åtta från 2000-talet är man jävligt modig. Vi snackar alltså långt över halva speltiden av dryga två timmars konsert, då flera av dessa låtar är tiominuters epos. När man gör det så övertygande och så förbannat proffsigt som MAIDEN, går det ändå hem även hos en lätt regnfuktig och småpackad festivalpublik som normalt sett bara vill höra gamla hits som de känner igen.
Sittandes i en rullstol med ett brutet ben rullar den ena av gitarristerna i PARKWAY DRIVE in på Odeon-scenen. Det har hunnit bli fredag och första bandet ut denna fullspäckade dag är den australiska kvintetten och en saftigare käftsmäll att vakna upp till är nog svårfunnen. Att en av medlemmarna är lite rörelsehindrad stoppar definitivt inte resterande manskap, som hoppar runt likt RAISED FIST med höga knädragningar och jämfota fällknivs hopp. Och till skillnad från gårdagens TERROR fastnar inte PARKWAY DRIVE i halvtaktsfällan utan hittar gaspedalen mycket oftare. Sångaren Winston McCall liknar i sitt rörelsemönster Lou Koller från SICK OF IT ALL men har en mycket mörkare röst som nästan drar lite åt death scenen, med andra ord är karln fylld med en sjujävla energi. I låten "Dead Man's Chest" låter det nästan lite som ett IRON MAIDEN-komp som tillsammans med det tunga men samtidigt melodiösa riffet faller mig väl på läppen.
Efter ett kortare besök till Arena och BRIGHT EYES är det dags att bege sig tillbaka till Odeon och en dos tung sydstatsbluesig hardcore metal med New Orleans bandet EYEHATEGOD. Bandet har kvidit fram sin sludge metal sedan 1988 men är väl även lite kända för att gitarristen Jimmy Bower också spelar trummor med DOWN och CROWBAR. Och visst lever han upp till de white trash-fördomarna man har. Det gör även delvis resten av bandet, men framför allt han struttar runt med sitt stripiga hår och sina säckiga jeans och levererar blytunga och skitiga riff med en bulldozers hastighet. Likt ett träskmonster från dina värsta mardrömmar dronar de fram längs BLACK SABBATH och 70-talets fuktiga stigar som svärmar över av blodtörstiga moskiter och där det enda som hjälper är att röka sig tokhög på någon illegalt odlad substans. Men i längden blir det lite för mycket "hillbilly" för mig och jag blir helt enkelt lite för mätt.
Så är det då äntligen dags för ett av mina nya favoritband, det som jag nog sett fram emot mest av allt på hela festivalen. Borta i Pavilion ska jänkarna i KYLESA dra igång. Och med två trummisar och Corey Barhorst, en av de mest galna basister jag har sett (farandes runt på scenen som ett amfetaminrusigt ADHD-barn som drar mina mungipor upp långt förbi öronen), kan det bara inte gå fel. Sedan 2001 har man med fem album slipat fram denna underbara och egensinniga hybrid med drag från till exempel AT THE DRIVE-IN, MASTODON och NEUROSIS, men även i så vitt skilda akter som BLACK FLAG, SONIC YOUTH och PINK FLOYD kan man hitta inspiration. Med en uppfriskande hög volym, ringande distortion och andra skumma ljudeffekter blir spelningen fantastisk. Den djävulska rytmik man skapar med två trummisar, som dessutom backas upp av sångaren och gitarristen Phillip Cope som i ett flertal låtar går loss på en golvpuka, gör att gåshuden i min nacke vibrerar i takt. Även dynamiken mellan nämnda Phillips sång och andre gitarristen och sångerskan Laura Pleasants röst gör nog detta till kanske årets spelning. Magiskt!
Att gå till MASTODON på Orange direkt efter KYLESAs makalösa gig gör att jag redan innan "mastodonterna" kommit ut lite smått börjar tveka inför vad som komma skall. Även MASTODON tillhör ett av mina absoluta favoritband, men jag tror i förväg att de nog får ställa sig i skuggan av sina mindre kända kollegor.
Istället för MASTODON får SWANS äran att inta Arena. I konstnärs- och new wave-kretsar i New York sitter SWANS frontman Michael Gira högt på sin oantastliga piedestal, efter att i nästan 30 år ha levererat sin ganska oefterhärmliga post punk. Med både trummis och slagverkare drar de hypnotiserande distortions riffen igång direkt och släpper inte taget om dig en sekund ens för att hämta andan. Och snacka om ett mer världsfrånvänt band, för förutom de få tillfällen då Michael sjunger är hela bandet konstant vända mot trummisen och står med ryggarna mot publiken. Fan, ett tag känns det som om de inte riktigt fattat att de inte står i replokalen, men troligtvis ör det en inövad gimmick som i mina ögon mest blir lite löjlig. Det är monotomt och sövande och Michaels zombieliknande djungeldans är i princip det enda att fästa ögonen på. Samtidigt som haschröken börjar lägga sig ganska tät över publiken inser jag att det är något alldeles extra speciellt som jag bevittnar, även om jag inte förstår det fullt ut just där och då.
Sist ut på fredagsnatten är det dags för det, med all rätt, otroligt hypade bandet GHOST, som jag själv föll pladask inför på Muskelrocken tidigare i somras. Med bakgrundsljus som endast går i blodrött och skräckblått bjuder de in till en svart och ond mässa som både tar fäste och avstamp i de tunga och mörka 70-tals riffen från till exempel BLACK SABBATH. Och med låtar som "Elizabeth", "Death Knell", "Stand By Him", och "Ritual" står gåshuden ut som spjut från min kropp. Man har även den goda smaken att göra en genomond tolkning av BEATLES gamla örhänge "Here Comes The Sun" som jag förvisso har lite svårt att placera in rätt i sammanhanget, men likväl gör man det förbannat bra. Bandet, som officiellt valt att vara anonyma för att istället låta musiken tala, gömmer sig bakom dystra munkkåpor (måste vara ganska knepigt att lira trummor i den utstyrseln) och sångaren Papa Emeritus 1 är iklädd en påvedräkt med uppochner vända kors och en bisarr gummimask. Det läskigaste händer under ett längre instrumentalparti då han ställer sig i bakgrunden och likt en stenstaty inte rör sig en millimeter. Spöklikt och förtrollande!
Sedan 1979 har Jaz Coleman och hans KILLING JOKE inspirerat ett oräkneligt antal band från vitt skilda genrer och de har här återbildats med sin originalsättning. Det är därmed med lätt spänd förväntan jag på lördagen styr mina steg mot Arena. Och likt en gammal krigsveteran som nyss hoppat falskärm ut från ett flygplan, iklädd en kamouflageoverall och med post-traumatisk stress i ögonen, börjar han i takt till musiken marschera på stället. Inte för att han röjer runt, använder sig av effektsökande pyroteknik eller något annat iögonfallande, men han trollbinder publiken från det att han kommer ut på scen. Han liksom äger hela tältet likt en galen radiostyrd robot som hakat upp sig och fastnat på stället. Förenklat och kanske lite missvisande påminner han om Al Jourgensen på en galen syratripp. Musiken är framförallt hämtad från senaste plattan "Absolut Dissent" där den självklara höjdpunkten är låten "The Great Cull". Det är industriellt, gothigt och framtids dystopiskt, med andra ord jävligt mörk musik men gripande och fantastiskt bra.
Ett av de absolut mest betydelsefulla death metal banden från USA måste vara AUTOPSY som mellan 1987 och 1995 släppte fyra smått klassiska album, och som inspirerat en drös med band att följa i deras fotspår. Bland annat stora delar av den svenska death metal scenen. 2008 kom beskedet, som de själva länge förnekat, att de skulle återförenas och i år kom även nya platta "Macabre Eternal" med dessa legendarer. På Roskilde festivalen gör de sin enda spelning i år på Skandinavisk mark. Visst är det fyra gamla gubbar som kommer ut på Odeon scenen sent lördag natt, och visst ska man kanske vara lite skeptisk mot alla återföreningar, men det tar bara max en minut för mig att helt bli överväldigad av deras skräpiga men ändå extremt välspelade metal. Det känns förvisso lite skumt till en början med att trummisen Chris Reifert sköter sången men han gör det med bravur. Makalöst bra och brutal growl, också i de snabba grindpartierna är han så på hugget att han även i dessa nästan vill ställa sig upp. Riffmaskinerna Danny Coralles och Eric Cutler imponerar stort tillsammans med den nya basisten Joe Trevisano och man vräker ur sig låtar från hela katalogen, allt från "Born Undead" från nya plattan till "Charred Remains" från den första. Slutligen ett extra stort plus för att tröjorna endast kostade 100 kr, förvisso i dansk valuta, men ändå.
Söndag och dags att efter en vecka i det danska dammet packa ihop för att åka hem. Det är lika tråkigt och ångestfyllt varje år, dels för att festivalen nästan är slut men även för att ett flertal intressanta band spelar även på söndagen som man missar på grund av hemfärden. Efter att vi har rivit tälten och packat bilarna återvänder jag i alla fall tillbaka in på festivalområdet tillsammans med fyra vänner medan övriga åker hem. Och efter att tyvärr ha missat första halvan av BRING ME THE HORIZONs tidiga spelning får jag ändå se halva uppvisningen av deras melodiska deathcore, eller vad man nu ska kalla deras hc-metal. Tidigare har jag lite fördomsfullt avfärdat dem som ännu ett i raden av stylade emoband men med förra årets "There Is a Hell, Believe Me I've Seen It; There Is a Heaven, Let's Keep It a Secret" fick jag upp ögonen för dem. Med drag av både CONVERGE och IN FLAMES samtidigt har den brittiska kvintetten skapat ett mycket intressant album med jävligt bra låtar. Och sångaren Oliver Sykes har en fantastisk pipa med ett flertal rivjärn fastnitade på sina stämband. På scen far han runt som en studsboll med minst ett dussin Duracell-batterier inplanterade i kroppen, vilket även övriga bandmedlemmar också verkar ha. När en kille i publiken får komma upp och sjunga ihop med Sykes har de definitivt gjort den killens dag och kanske hela hans festival. Killen fullkomligen sprutar av glädje och eufori. Enda smolket i bägaren är deras chugga-chugga partier som de ibland fastnar i, och i kombination med min söndagsångest blir mitt intryck av deras spelning därför ganska svalt.
