Det smäller dödligt hårt om Stockholmarnas debutverk ”Inundate”. En flerdelad och komplex dödssmocka, vilket frontmannen Stefan Lundgren menar på är resultatet av att skrivit konstig musik och lärt sig spela den.

Gitarristen tillika vokalisten som livnär sig som en klassiskt skolad gitarrlärare sedan sex år tillbaka verkar numera också fått ordning på manskapet och tillsammans med bandkamraterna Kristofer Elemyr (bas), Anders Exo Ericson (gitarr) och Calle Bäckström (trummor) har man inför vår pratstund repat rätt mycket. Inte bara för att det ska gigas mer, men också för att det fortfarande är kul att repa och har man bestämt sig för musiken han själv hastigt beskriver som ”cirkusdöds” då är det bara att spänna bågen och köra stenhårt.

Så det är cirkusdödsmetall ni lirar?
– Nej, inte riktigt, men den är lite förtäckt svår, flinar Stefan och börjar förklara lite mer utförligt. Vi har gjort oss en grav otjänst genom att göra grejer som låter lätta men egentligen är ursvåra att lira. Kul att du gillar den förresten. Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva den. Vi bestämde oss för att det skulle bli komplex dödsmetall med mer old school-känsla än den nya skolan. Referenserna är väl KING DIAMOND, MEGADETH, SLAYER, kanske lite TESTAMENT och jävligt mycket MORBID ANGEL och DEATH. Det är väl de banden som ligger oss närmast och som vi faktiskt lyssnar på. Soundmässigt kan man gå tillbaka till MORBID ANGELs ”Blessed Are The Sick” som någonstans har varit något av en ljudreferens fast lite mer modernklingande. Vi har ett tema på plattan också. Jag är egentligen motståndare till sådant där men det var lite för att väva ihop en slags linje i plattan, och så finns det fördolda teman som återanvänds och harmonier som är återkommande.

 Ljudbilden som du nämnde. Var det ett enkelt val att använda er av Sverker ”Widda” Widgren i Necromorbus?
– Jag tycker bara att han har ett jävligt bra up to date-sound. Vår trummis spelar ju också i ett band som heter C.B MURDOC och de har ett ganska fräsigt ljud, alltså lite nytt och som Daniel Bergstrand (MESHUGGAH, IN FLAMES m.fl) har mixat. Högdiskantigt och rakt in i ansiktet. Vi har ändå försökt muffa till det. Melodierna ligger lågt i frekvens och det är väl lite att annars hade det låtit för modernt så att säga. Sverker är fan i mig en av de bättre i Sverige och skitskön att jobba med. Och vi ska spela in nästa platta med honom, det är redan bokat.

Jag gissar förresten på att det betydde mycket för bandet att Calle kom med i bandet?
– Ja, det hade nog aldrig tagit den vändningen eller storsatsningen, eller vad man ska säga. Han är jävligt bra låtskrivare också. Han har nog säkert skrivit hälften av riffen med mig. En riktigt kompetent gitarrist och har roliga idéer. Kanske den bästa gitarristen i bandet, men det kanske du inte behöver skriva, garvar han. Han skriver ju jäkligt mycket i C.B MURDOC också och det är som sagt rätt så kompetent musik.

Det hela började som Cimmerian Dome för sex år sedan. Lät det ungefär som du ville i början?
– Jo då, och det finns ju också en demo. De tre låtarna repade vi i en helhet en gång och sedan gick vi in i studion någon gång under 2005. Jag började ju skriva dem låtarna för en jävla massa år sedan när jag bodde i Spanien. Vi skickade den demon till två tidningar, Sweden Rock och Close-Up, som senare ledde till att vi fick ett gig på Metaltown 2008 eftersom Close-Up hade en slags tävling vi hoppade med i.

Varför ändrade ni namn till SECTU?
– Från första början satt jag och grävde i någon encyklopedi för mörk magi eller något sånt. Så såg jag just de där Cimmerierna som beskrevs både som ett coolt folkslag och något slags andeväsen. Ja men, det var väl tufft, och mörkt, flinar Stefan. Men Calle avskydde det för det visade sig att de här Cimmerier-folket, det är ju Conan, säger han med ett skratt. Vilket jag inte visste om. Så till slut när vi spelade in sa Calle att måste byta namn, och SECTU känns väl rätt men samtidigt fel. En jättekantig logo i stil med hur det såg ut förr, att man inte riktigt kan läsa vad det står. En lite hyllning till det gamla.

Tittar man på MÖRK GRYNING och DAWN som du har förflutet i råder det stor musikalisk skillnad. Har det varit en större utmaning för dig att komponera musik till SECTU än i tidigare akter?
– Jag hade faktiskt ingen aktiv plats i DAWN. Där har jag stått med som session-gitarrist i tio år fast det har ändå aldrig blivit något mer av det. Jag har väl varit med och spelat in lite grejer, men jag tror inte jag är med i det där längre, säger han nästan lite fundersamt. MÖRK GRYNING skrev jag inte någonting för heller. Där var jag också bara session-medlem. Jag hade det där NECROMICON där vi släppte den sista plattan för tretton år sedan, tror jag det var. Jag skäms nästan lite för det för jag tycker det är rätt så sunkig death/black som vi höll på med. Jag trycker inte mycket med att jag hållit på med det där, säger Stefan och skrattar. Jag har haft ett annat band som heter SOBRE NOCTURNE som inte riktigt basunerar ut om heller.

Men du är medveten om att jag kommer att skriva ner det här?
– Jo, skrattar Stefan igen, men jag kanske hellre står för det än MÖRK GRYNING och DAWN. SECTU är för övrigt den mest komplexa musiken än någonting annat jag hållit på med speltekniskt inom metal, tror jag. Det är verkligen kniven på strupen.

Har SECTU varit nystart för dig som musiker?
– Ja, det har det väl varit lite grann kanske. När jag pluggade på musikhögskolan då var det mycket klassisk gitarr och drillade den biten. Elgitarren stod helt stilla och övade ingenting. Jag var bara med och spelade lite här och där. Nu är SECTU lite av att jag tvingas förfina liret och riffen. Vi anpassar inte musiken efter vad man kan spela utan det är att skriva konstig musik och lära sig spela den, skrattar han.

Officiell MySpace